Det är det svåraste som finns! Att berätta hur man mår och känner är som att ge ett jätte svårt matte tal till någon som har dyskalkyli. Det är som att be någon som har ticks att sitta stil. Det finns ingen som förstår hur man mår förutom sig själv. Jag vill bara att han ska försöka förstå att jag har haft det jätte jobbigt inom "kärleken" (eller vad man säger) Jag har blivit i sort sätt dissad hela mitt liv. Sen när jag får en chans så tar jag den men jag tar den på för "stort" allvar...

När vi hade varit tillsammans i några månader frågade jag mig själv om jag kommer klara mig utan honom?

Men det gör jag inte. Varje timme jag är utan honom får jag ett sammanbrott (Svacka) och gör de dummaste sakerna. Jag vill bara att allt ska bli bra men jag kan inte gör något bra. För så fort han lämnar mig i stycket så faller jag bara ihop på insidan och vill bara bort. Jag känner mig inte acepterad. Jag kanske måste börja släppa honom lite. Men det kan jag inte för han är som fast klistrad i mina händer och varje gång han säger att han måste gå så vill jag bara hålla kvar honom. Jag vill bara att han ska vara lycklig men han kanske inte alltid kan vara lycklig med mig? Jag vill spendera resten av mitt liv med honom men hur fan ska det kunna gå om jag inte ens kan släppa honom några timmar? Jag litar på honom men inte på alla andra. Jag hatar bara att bli lämnad och jag vill att han ska förstå det men det verkar omöjligt. Jag vill bara att både han och jag ska öppna våra ögon lite till och kanske inse hur vå båda mår? Men jag ver ännu inget? När han lämnar mig så vet jag att han inte älskar mig. Jag vet att han inte vill vara med mig. Och jag vet att han vill bort ifrån mig. En gång gjorde jag ett misstag genom att gå hem mitt i ett bråk. Jag mådde jätte dåligt och jag tror jag grät i flera timmar. Men idag så slog jag mitt rekord jag har aldrig gråtit såhär mycket. Jag satte mig på golvet och hoppades på att han skulle svara men det gjorde han inte det var då jag brast ut i tårar. Jag satt på golvet i köket och väntade och väntade. Sen gick jag till vardagsrummet försökte nå honom på skype han svarade inte. jag visste att han var sur på mig. jag skulle röra mig mot toaletten för jag kände för att spy men jag bara föll ihop på vardagsrumms golvet och stor grina. Jag låg på golvet i kanske en kvart och bara skrek och grät. Sen la jag mig i soffan och försökte förklara hur jag mår men allt jag fick som svar var jorden går inte under om jag är borta en timme extra!! men han kan bara inte förstå.